Nordiskt seminarium om arbetsmarknad och invandrarnas integration:

ARBETSMARKNADENS ROLL I INVANDRARNAS INTEGRATIONSPROCESS

Risto Laakkonen

Landsrapport från Finland

< tillbaka

1. Antalet utländska medborgare och deras procentuella andel av befolkningen

Enligt Statistikcentralen var Finlands invånarantal vid årsskiftet 2000-2001

inalles 5 181 115. Antalet utländska medborgare var 91 074, av vilka 45 536 var män och

45 538 kvinnor. Procentuellt motsvarar detta 1,76 % av folket. Sammanlagt 4 730 personer fick finskt medborgarskap år 1999, vilket är ca 700 personer fler än år 1998. I början av decenniet blev invandringen till Finland väsentligt livligare, och detta börjar nu märkas i antalet personer som fått finskt medborgarskap. Andelen européer av dem som fått finskt medborgarskap var 50 % år 1995 och 37 % år 1996, men endast 31 % år 1998. År 1989 hade motsvarande tal varit 66 %. ( Tabell 1)

Under år 2000 flyttade 16 900 personer till Finland och 14 300 från Finland. Antalet inflyttade från EU-länder och de nordiska länderna uppgick till 10 000 och utanför EES -området kom 6 900 personer. Nettot var 2 600 personer. I arbetskraften ingick ca 39 000 utländska medborgare.

Under år 2000 kom sammanlagt 1 145 återflyttare från Ryssland och Estland till Finland. Finlands flyktingkvot var 700 år 2000. De största grupperna som anlände var afghanska flyktingar från Iran och Pakistan samt irakiska och iranska flyktingar från Turkiet. Utöver kvotflyktingar anlände 184 familjemedlemmar för att förenas med sina familjer. I kommuner placerades totalt 272 personer som erhållit ett positivt beslut och som sökt asyl. (Tabell 2)

Den fast bosatta utländska befolkningen i Finland är till stor del koncentrerad till södra Finland. Av utlänningarna bor 66 % i landskapen Nyland, Egentliga Finland och Birkaland. Enbart i Nyland bodde i slutet av 1999 sammanlagt 43 173 utlänningar, vilket är 49,2 % av alla utlänningar bosatta i Finland. Under samma tid bodde 25 % av landets hela befolkning i Nyland.

Till sin åldersstruktur är utlänningarna klart yngre än finländarna. Andelen utlänningar som fyllt 45 år har dock långsamt stigit efter 1993. Ca 22 % av utlänningarna hade fyllt 45 år, då motsvarande andel för finländarna var 42 %. Observeras bör också att 25-44-åringarnas andel av utlänningarna, som hade minskat stadigt under hela 1990-talet, inte längre minskade år 1999, utan svängde till en lindrig uppgång. Andelen personer som fyllt 45 år fortsatte däremot att öka.

2. Utländska medborgares andel av arbetskraften

I slutet av 1999 bodde i Finland 65 248 utlänningar i arbetsför ålder (15-64 år). Detta var drygt 74 % av alla utlänningar bosatta i Finland. Av finländarna var då 67 % i arbetsför ålder. Antalet utlänningar i arbetsför ålder steg med ca 2 800 personer från det föregående året. Exakta uppgifter om hur många av utlänningarna i arbetsför ålder som hörde till arbetskraften år 1999 finns inte. Den senaste statistiken över antalet utländska arbetstagare är från slutet av 1998, då den utländska arbetskraften uppgick till 36 000 personer och deras relativa arbetskraftstal till 58 % (mot finländarnas drygt 71 %). Om man utgår från uppgifterna om utlänningarnas åldersstruktur i slutet av 1998 och från 1994-1998 års relativa arbetskraftstal för olika medborgarskapsgrupper kan man uppskatta att den utländska arbetskraften i Finland i slutet av 1999 var ca 37 200 personer.

3. Invandrarnas sysselsättningsgrad och arbetslöshet

I slutet av 2000 fanns det bland arbetskraftsbyråernas arbetssökande sammanlagt ca 22 000 utländska medborgare, varav ca 13 000 var arbetslösa. Av arbetssökandena tillhörde 14 % åldersgruppen 15 – 24 år , 49 % var i åldern 25 - 44 år och 37 % var 44 år fyllda. Till yrkesgrupper inom tekniska o.a. branscher hörde 18 %, till yrken inom industrin 16 % och till yrkesgrupper inom servicebranschen 11 %. Av invandrarna hade 19 % avlagt högskoleexamen och 36 % hade utbildning på ungdomsstadiet.

Arbetslöshetsgraden för invandrare uppgick till 33, 5 % vid slutet av år 2000. Arbetslösheten har sjunkit från motsvarande tidpunkt året innan med tre procentenheter. Antalet arbetssökande ökade från det föregående året med ca 250 personer och antalet arbetslösa minskade på motsvarande sätt med ca 800 personer. Invandrarnas genomsnittliga arbetslöshetstid var 35 veckor.

Arbetslösheten har minskat i samtliga invandrargrupper. Arbetslöshetsgraden visar en klar minskning också för personer som flyttat till Finland som flyktingar, med undantag av irakiska medborgare, vilkas arbetslöshetsgrad fortfarande är oroväckande hög (76 %). Största delen av dem är dock kurder som Finland mottagit som kvotflyktingar. Dessa befinner sig ännu i början av sin integrationsprocess.

Under år 2000 placerade sig totalt 8 223 invandrare i arbete på den allmänna arbetsmarknaden, vilket är ca 1 000 personer mer än året innan. Med hjälp av arbetskraftspolitiska åtgärder sysselsattes ca 5 900 invandrare. Ca 10 200 invandrare påbörjade arbetskraftspolitisk utbildning, vilket var 950 personer mer än under det föregående året. Annan utbildning inleddes av ca 1 000 invandrare.

Siffermässigt flest arbetslösa fanns det bland ryssar och medborgare i det forna Sovjetunionen (5 008 personer) samt bland ester (1 534). Deras sammanlagda andel av samtliga arbetslösa utlänningar var 46 %. Arbetslöshetsgraden var högst bland irakier, somalier, iranier och vietnameser, dvs. medborgare i länder från vilka folk oftast flyttat till Finland som flyktingar. Arbetslöshetsgraden för samtliga ovan nämnda medborgarskapsgrupper översteg 68 % i slutet av 1999.

4. Invandrarna inom olika näringsgrenar och branscher

Arbetsministeriet utförde under 1999-2000 en undersökning för att utreda vilka arbetsuppgifter de utländska medborgare utan finskt medborgarskap som var sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden hade under tiden 1.6.1998-31.5.1999. Samplet omfattade sammanlagt 4 055 personer.

Det visade sig att ett stort antal invandrare sysselsattes inom industrin samt restaurang-, städ- och vårdbranschen. Särskilt restaurang- och städbranschen erbjuder invandrare inkörsjobb, dvs. en första arbetsplats på den finländska arbetsmarknaden. Dessa inkörsarbeten är av stor betydelse för invandraren på sin väg till arbetslivet. Utan i Finland förvärvad arbetserfarenhet - den som skaffats utomlands uppskattas inte nämnvärt - har invandraren svårt att komma in på ett arbete som motsvarar hans eller hennes yrkeskunskaper och resurser.

Vidstående uppställning är en uppskattning, gjord på basis av undersökningen, över de oftast förekommande branscherna och uppgiftsbenämningarna för invandrare sysselsatta i Finland:

Restaurangbranschen 15 % pizzaföretagare, kock, servitör

Metall-, elektronik- och träindustri 15 % svetsare, hopsättare, mekaniker, packare

Städning och rengöring 9 % städare, anstaltsarbetare

Vårdbranschen 8 % läkäre, närvårdare/primärskötare, sjukskötare

Byggnadsbranschen 6 % byggnadsarbetare, målare

Undervisning  -----                      6 % ---------hemspråkslärare

Försäljning 5 % affärsbiträde, försäljare

Övriga 36 % chaufför, forskare, kontorsarbetare, IT-arbetare, musiker

        100 %

Efter medborgarskap fördelar sig invandrarna relativt jämnt på olika yrkesområden. Invandrare från Asien (samt från Magreb-länderna) sysselsätter sig dock oftare än i genomsnitt i storköks- och serveringsarbete. Européer och amerikanare har oftare än övriga invandrare s.k. inomhusarbeten t.ex. inom IT-branschen, bank- och försäkringsbranschen och undervisning. Andra dominerande drag som man lade märke till var att invandrare från det forna Sovjetunionen hade en stark ställning inom den tekniska branschen.

Invandrare kan på eget initiativ och via interna kontaktnät komma in på jobb som kan bli en inkörsport till arbetsmarknaden, men de flesta behöver samhällets stöd för att gå framåt i karriären. När invandrare hade placerat sig i kvalificerade arbeten hade det vanligen skett genom olika åtgärder från arbetsförvaltningens sida eller med hjälp av ett finländskt kontaktnät. Av arbetsförvaltningen ordnad utbildning har stor betydelse när det gäller att anskaffa de grundläggande resurser som behövs i arbetslivet - språkkunskaper och uppgraderad yrkeskompetens. Samhällets stödåtgärder kan anses främja jämlikhet i arbetslivet för invandrarna. Om samhället inte stöder invandrare på deras väg till arbete, finns det en risk för att arbetslivet blir ojämlikare och att invandrarna fastnar längst ner på karriärstegen. Det visade sig att invandrarnas arbetsmarknadssituation mycket känsligt reagerar på utom det ekonomiska läget också på förändringar i det finländska arbetslivet. Kännetecknade för en marginell arbetsmarknadssituation är att sysselsättningsmöjligheterna kraftigt regleras av den ekonomiska konjunkturen. Då den ekonomiska situationen är god har invandrare bättre möjligheter att sysselsätta sig inte bara i inkörsjobb utan också i arbeten som motsvarar deras yrkeskunskap.

5. Orsakerna till hög arbetslöshet i olika invandrargrupper

Beroende på det finländska systemet för mottagande av flyktingar ger arbetslöshetstalen särskilt vad gäller flyktingar en något för pessimistisk bild av utlänningarnas sysselsättningssituation. I Finland är det arbetsförvaltningen som svarar för den invandrarutbildning som ordnas för bl.a. vuxna flyktingar. I praktiken betyder det här att flyktingarna för att kunna komma in i invandrarutbildningen skall anmäla sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Då brukar flyktingarna också registreras som arbetslösa, trots att de objektivt sett i det skedet knappast, bl.a. på grund av bristfälliga kunskaper i finska/svenska kan anses ha behövliga arbetsmarknadsfärdigheter.

Utom bristfälliga språkkunskaper är den relativt svåra arbetslöshet som fortfarande råder i Finland en central orsak till den höga arbetslöshetsgraden bland utlänningarna. Väsentligt för arbetslöshetsutvecklingen bland utlänningar är dock att deras arbetslöshetsgrad har minskat stadigt. Från 1998 till 2000 noterades en minskning på 5.5 procentenheter. Under 2000 verkar utlänningarnas sysselsättningssituation att ha förbättrats ytterligare i takt med det allmänt förbättrade sysselsättningsläget. I slutet av andra kvartalet 2000 var den genomsnittliga arbetslöshetsgraden för utlänningar cirka 33,5 %. (Tabell 3).

6. Arbetskraftsbehov på kort och lång sikt

Arbetslöshetsprocenten var enligt Statistikcentralen i oktober 2000 8,9, vilket motsvarar 225 000 arbetslösa och 9,5 procent för ett år sedan.. Långtidsarbetslöshet har minskat men ungdomsarbetslösheten är fortfarande ett problem. Arbetslösheten för 15-24-åringar var i oktober 18,0 procent. Antalet arbetslösa arbetssökande var vid arbetsförmedlingar 297 600 vilket är

29 200 mindre än för ett år sedan. I slutet av oktober var 92 000 personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Den offentliga sektorn har i stor utsträckning haft anställningsstop sedan den djupa ekonomiska nedgången i början av 1990-talet. Inom den kommunala sektorn har permanenta arbetsuppgifter skötts med kortvariga arbetsförhållanden och personer i arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder. Detta har bl.a. lett till att hälsovårdspersonal har i stora mängder utvandrat efter sin utbildning till Norge, Danmark och Sverige, vilka rekryterar aktivt personal i Finland som bäst. Speciellt attraktiva är de finlandssvenska sjuksköterskorna. Denna utvandring kommer att skapa svåra problem för kommuner och hälsovård redan inom kort eftersom kommunerna blir tvingade till att fastanställa nya medarbetare.

Arbetskraftsbristen ökar redan nu inom många näringsgrenar och i ännu större utsträckning på kort sikt. Trots den ännu relativt höga arbetslösheten anser allt flera företag att det har blivit svårare att rekrytera den personal man nu behöver. Obalanser när det gäller arbetskraftens efterfråga och tillbud tenderar att öka. Arbetstillfällen har ökat mest inom service och industriyrken. Arbetskraftens efterfråga växer stegvis inom dessa näringsgrenar och arbetskraftsbristen blir samtidigt allt mera akut för enskilda företag. Problemet är för Finland större än för de flesta EES-länder därför att deltagandet i arbetslivet är högre än i andra länder och andelen deltidsarbetande mindre än i t.ex. andra nordiska länder.

Arbetskraften börjar minska utan en kombination av olika åtgärder redan mellan 2005- 2010. Den demografiska utvecklingen leder till att befolkningen föråldras i takt med att folkmängden når toppen omkring 2015 och börjar därefter enligt prognoser att minska successivt. Den största enskilda åldersgruppen kommer att bestå år 2020 av kvinnor i 73-74 års ålder. Den motsvarande största gruppen var år 1996 män i 48-49 års ålder.

För att Finlands befolkningsutveckling inte skulle hamna i en nedgående trend omkring år 2010, borde nettoinvandringen till Finland från år 1996 till år 2020 bli ca 15 000. Det är möjligt att denna prognos ligger i underkant beroende bl.a. på utflyttningens storlek. Utvandrarna är huvudsakligen unga och väl utbildade, vilket påverkar arbetskraftens tillbud på hemmaplan.

Den demografiska förändringen leder till att vi bör effektivare förvalta den nationella arbetskraftsresursen. Åtgärder för att minska och förhindra den strukturella arbetslösheten ligger i Finlands intresse. Arbetskraftens fria rörlighet är en grundrättighet. För Finlands del blir det allt viktigare att arbetskraftens utvandring in te blir överstor och att Finland är beredd att införa en selektiv aktiv invandringspolitik redan på kort sikt.

Genom familje-, bostads- och social-, utbildnings- och regionalpolitiska väl koordinerade åtgärder kan mycket göras för att lindra de negativa effekterna och obalanser som den demografiska utvecklingen leder till. Den samlade effekten visar dock positiva resultat först på längre sikt, men investeringarna för en gemensam framtid och borde göras snart.. Ökad flexibilitet på arbetsmarknaden under socialt acceptabla villkor blir nödvändigt redan på kort sikt.

Befolkningsutvecklingen har blivit en stor gemensam fråga för EU och EES. Samtidigt har den en koppling till hela Europas utveckling och den globala dimensionen. Enskilda EU- och EES-länder kan inte lösa problemet utan ett konstruktivt samarbete. Genom ett samarbete som tar hänsyn till medlemsländernas behov kan nya hanteringsmodeller växa fram.

7. Sysselsättningens och arbetets roll i invandringspolitiken

Sysselsättningen för invandrare har förbättrats genom stärkning av de färdigheter som de behöver i arbetslivet. För att bli sysselsatt behöver invandraren tillräckliga språkkunskaper, yrkeskunskap samt praktisk kännedom om arbetslivet i Finland. Placeringen på den öppna arbetsmarknaden

föregås ofta av arbetskraftsutbildning och/eller arbetspraktik på arbetsplatsen. Det är ur sysselsättningssynpunkt mycket viktigt att delta i integrationsutbildning så snabbt som möjligt

efter inflyttningen till Finland, eftersom det inte är möjligt att få arbete på den nuvarande arbetsmarknaden utan kunskaper i finska/svenska. Den ökade efterfrågan på arbetskraft och aktiva åtgärder som inriktats mot invandrare har klart förbättrat även invandrarnas sysselsättning på arbetsmarknaden. De har också aktivt anvisats till yrkesutbildningar inom flaskhalsbranscher. Denna utbildning har bl.a. förverkligats som samanskaffningsutbildning i samråd med arbetsgivare. Man har även betonat arbetslivet som utgångspunkt vid anskaffning av utbildning för invandrare.

Lagen om främjande av invandrares integration har varit i kraft i ett och ett halvt år. Under de tre första åren efter ankomsten till Finland har en invandrare som är arbetslös arbetssökande rätt till arbetskraftsbyråns integrationsfrämjande tjänster. Målet är att inom ramen för en integrationsplan förstärka invandrarens språkkunskaper, kunnande och färdigheter med tanke på arbetslivet genom arbetsförvaltningens medel. Under planeringsskedet anvisas invandraren vid behov till

invandrarutbildning.

I samband med integrationslagens verkställning har man anordnat gemensamma utbildningar och överläggningar för arbetskraftsbyråerna och kommunerna. För att utveckla innehållet har man bl.a. uppgjort produktbeskrivningar och kvalitetskriterier för integrationsprocessen samt stödmaterial för uppföljning av planerna. Man kan säga att arbetskraftsbyråerna å sin sida effektivt förverkligat integrationslagens målsättningar, då 65 % av dem som omfattas av planen har deltagit i aktiva åtgärder och 26 % placerade sig i arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Arbetskraftsbyråerna uppgjorde under år 2000 totalt 11 600 integrationsplaner för 5 000 kvinnor och 6 600 män. Rätten till integrationsstöd utnyttjades under året i ca 5 400 fall och avslutades i

3 460 fall.

Av dem som omfattas av integrationsplanen placerade sig ca 3000 personer på den öppna arbetsmarknaden, totalt inleddes arbetskraftsutbildning av 5600 personer, av vilka ca 700 påbörjade en med arbetskraftsutbildning jämförbar utbildning och 2000 integrationskunder deltog i arbetspraktik. De årliga kostnaderna för den arbetskraftsutbildning som anordnats inom ramen för integrationsfrämjande uppgick till 49,6 mmk.

Vid uppförandet av kommunala integrationsprogram i enlighet med integrationslagen förutsätts att kommunen samarbetar med arbetskraftsmyndighet och andra myndigheter. Man betonar organisationernas och samfundens medverkan och förutsätter bl.a. att arbetsmarknadsparter, näringsliv och invandrare bosatta i kommunen skall höras.

Enligt en utredning gjord av arbetsministeriet i mitten av november år 2000 hade integrationsprogrammet godkänts i 226 kommuner. Programmet var aktuellt i 81 kommuner.

Om åtgärder som möjliggör en tillämpning av integrationslagen och är jämförbara med arbetskraftspolitiska åtgärder, samt om grunderna för dem hade 237 kommuner ett avtal med TE –centralens arbetskraftsavdelning inom regionen. I och med godkännandet av integrationslagen förutsatte riksdagen att regeringen följer upp målsättningarna för reformerna och avger riksdagen en redogörelse i frågan under våren 2002.

8. Arbetsmarknadsparternas roll i invandringspolitiken

Arbetsmarknadsparternas roll i migrationspolitik har hittills varit blygsam mest p.g.a. invandrarnas låga antal på arbetsmarknaden. Regeringens verksamhetsprogram mot etnisk diskriminering och rasism godkännes den 22.3.2001. I programmet påängteras arbetsmarknadsparternas betydelse för invandrarnas integration. Den av regeringen tillsatta delegationen för etniska relationer har ett speciellt utskott för arbetslivsfrågor. Samtliga fackliga huvudorganisationer och arbetsgivareorganisationer är representerade i utskottet. Organisationerna har även gemensamma representanter i den stora delegationen. Delegationen delade 1999 priser till företag som hade tagit i vara den etniska mångfalden och som satsade medvetet på en multietnisk personal.

Finlands Fackförbunds centralorganisation FFC godkände i juni 2001 ett nytt principprogram som innehåller för första gång ett avsnitt om fackets roll och förpliktelser i invandrarfrågor. I och med att invandringen till Finland ökar på medellång sikt kommer invandrarfrågorna att ingå i arbetsmarknadsparternas samarbete. Arbetsministeriet kommer att utvidga trepartssamarbete så att det kommer att omfatta arbetskraftens invandring och etniska frågor.

9. Åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Regeringens verksamhetsprogram mot etnisk diskriminering och rasism godkändes den 22.3.2001. Verksamhetsprogrammet innehåller åtgärdsförslag för riksnivån, regionala nivån och det lokala planet. Arbetsmarknadsparternas roll i samlade åtgärder mot rasism, etnisk diskriminering och utlänningsfientlighet betonas i verksamhetsprogrammet. Arbetsmarknadsparternas representanter deltog i programarbetet.

Arbetsministeriet kommer att koordinera uppföljningen av programmets tillämpning. Arbetsmarknadsparterna kommer att bli representerade i uppföljningsgruppen. Finland får i september 2001 en ombudsman för minoriteter (= diskrimineringsombudsman). Ombudsmannen för en speciell nämnd som stödorgan. I nämnden kommer arbetsmarknadsparterna att bli representerade. Arbetsministeriet och arbetsmarknadens huvudorganisationer planerar som bäst gemensam utbildning för företagens och fackets representanter i mångfald och etniska frågor.

	arbetslöshetsgrad %
Medborgarskap	31.12.1994	31.12.1995	31.12.1996	31.12.1997	31.12.1998	31.12.1999	31.12.2000 (uppskattning)/SL
BOSNIEN-HERCEG.		62,7	71,6	69,1	65,0	63,5	50,4
DANMARK			15,3	15,7	12,9	10,1	9,4
ESTLAND	67,4	58,9	50,0	41,7	34,6	31,4	28,6
FRANKRIKE		23,6	26,7	14,7	15,7	12,4	10,5
INDIEN			31,4	31,6	33,7	24,8	19,9
IRAK	101,6	88,3	85,7	76,2	77,1	79,8	76,3
IRAN	78,4	71,0	69,8	70,7	71,4	75,0	62,8
ITALIEN		27,3	28,4	21,8	17,1	18,2	16,3
JUGOSLAVIEN+ FRP.	78,6	76,6	71,8	68,6	64,6	52,6	49,0
KANADA			22,1	13,7	11,9	14,1	9,1
KINA	20,1	16,2	16,2	14,5	14,6	12,0	13,5
MAROCKO	72,4	64,4	64,5	66,8	65,7	64,6	54,6
NEDER LÄNDERNA			12,8	15,7	10,3	9,5	7,6
NORGE	14,8	19,3	21,2	14,2	10,0	14,0	12,3
POLEN	28,4	25,0	25,2	22,2	17,1	13,6	14,5
RYSSLAND+ SOV.	61,0	59,3	59,8	57,3	53,8	52,5	47,0
SOMALIA	90,8	82,5	79,6	73,1	66,7	74,2	67,5
STOR BRITANNIEN	19,8	18,1	20,9	16,8	14,4	12,6	11,1
SVERIGE	17,4	17,3	17,2	15,6	11,2	10,9	10,0
THAILAND	55,5	49,6	51,7	42,7	37,8	35,8	31,6
TURKIET	54,6	47,5	44,9	41,7	37,8	37,8	36,0
TYSKLAND	15,0	14,2	15,5	15,0	11,1	9,7	9,6
UKRAINA			58,3	59,6	52,6	45,4	42,3
USA	20,2	15,7	17,6	14,4	11,2	9,5	9,6
VIETNAM	80,3	70,9	69,2	68,0	71,7	67,6	60,0
ÖVRIGA LÄNDER		32,8	39,3	34,9	31,0	29,5	27,1
SAMTLIGA UTLÄNNINGAR	49,2	46,2	45,6	42,1	38,3	36,7	33,6

up ^